En fantastisk historia

Som dessutom är sann.

I september 1981 i Malmö tingsrätt åtalades hårfrisörskan Solveig  från Eslöv för lurendrejeri.Hon hade då under sju års tid levt ett lögnaktigt liv.

Hon sa att hon hette Carmencita Rockefeller och var dotter till vice-presidenten Nelson Rockefeller och barnbarn till den japanske kejsaren.

Hon var också toppdiplomat och arbetade för CIA. Dessutom var hon en berömd hjärnkirurg och  cancerläkare.
Hon sa att hon hade statschefer från hela världen, som patienter.  Bland annat hade hon opererat  Leonid Brezjnev framgångsrikt.

Själv drabbades hon också av cancer och blev blind, men efter ett par veckor hade hon botat sig själv. Framgångsrik som hon var.
 Cancerläkarna i Malmö tyckte hon inte var mycket att lita på.

Dåvarande ÖB hade tyckt att det var skandal att hon inte fått nobelpriset i medicin...







Hon träffade på en högre jurist från Jönköping och satte in en annons i en  tidning om att deras bröllop skulle direktvisas i amerikansk TV.
 Juristens var redan gift och frun drabbades av cancer. Men konstigt nog kunde inte Carmencita bota henne.



Hon hade också förhållande med en man, Åke, som hon träffat på en restaurang i Malmö. Han ville gifta sig med henne, men Carmencita sköt hela tiden fram beslutet.

Egentligen var Carmencita/Solveig  redan gift , men honom presenterade hon som sin bror, Bing Rockefeller, även han chef för CIA. Egentligen var han bagare.
 
Åke tröttnade till sist och anmälde henne. Även juristens bror hade insett att hon inte kunde förklara allt trovärdigt.




















Tydligen var hon charmig, vacker, intelligent och hade stor utstrålning.
Omgivningen reagerade inte på att en så nära anhörig till USA:s vicepresident, talade skånska. "Inte konstigt alls", sa  Carmencita för hon hade haft en språklärare från Bromölla. Jönsson hette han.




 Hon fick en lindrig dom, bara böter, då man ansåg att hon inte haft
så mycket ekonomisk vinning av sina lögner. 
Hon hade levt ett lyxliv och varit en populär gäst på skånska slott och herresäten. Alla ville frottera sig i hennes glans.  


Själv hade hon tyckt att det var roande och märkligt, att så många högt uppsatta med hög utbildning, inte kunnat inse att det var en uppdiktad historia.
Numera är Solveig i 70-årsåldern. Hon har aldrig satt sin fot i USA varken förr eller senare.

Denna historia har blivit teater och visats på en del platser i Sverige.Jag hoppas att jag får möjlighet att se den någon gång. För jag tycker hela historian är så härlig.

Avstängt

Nu är vattnet avstängt. Lakanen ur sängarna hemtagna - det blir inte fler övernattningar i år. Kyl och frys tömda och avstängda. I frysen fanns en påse muffins, som jag bakade i somras och några braxar som skulle bli kräftbete. Det sista kräftfisket blev aldrig av.

 Det blev uttömt på gräset. Vore roligt att ha en kamera gående för att se vem som tar hand om fisken. Utter hoppas jag.

Båten ligger fortfarande kvar i vattnet. Maken skadade tummen och båten får ligga kvar tills tummen går att använda som båtlyft.

En sork låg halväten på gräset. Var det ugglan eller en fiskmås, som hade kött på bordet den dagen?

Visst är det vemodigt. Nu verkar tiden fram till våren väldigt lång.

Visst åker vi dit ibland, men bara för att titta till det och se att ingen annan än vi varit och hälsat på. 

Så började det

Nu har jag bloggat i precis två år.
En väninna hade bloggat ett bra tag och tyckte att det kunde jag väl också göra.
Jag hade ingen aning om hur man gjorde och vad man skulle skriva om. Men hon visade mig.

Och så skulle man ha ett namn. Att jag tänkte skriva om växter, var jag rätt klar över. Ett blomnamn? Viola?, Linnea?, Lavendela?, Lavendia?    Ja kanske . 

Vi hade då precis varit i Italien, som även nu. Då såg vi en butik som bara sålde lavendelprylar. Det inspirerade litet.

Butiken såg vi i Sirmione. Men vi hittade inte den, när vi var där i år.

Jag hade också ett gammalt vykort, som jag tyckte var fint. Ja, Lavendia fick det bli.

Men det visade sig att det var redan upptaget! Datorn föreslog Lavendia-Lavendia (vem i datorn tänkte så?). Litet fantasilöst och knepigt, men eftersom jag inte kom på något bättre då, så fick det bli det.

En liten gullig lavendelhistoria: Förr hade jag många lavendelpåsar . Då vår son var liten och lekte med sin sopbil (dock inte den på bild), använde han lavendelpåsarna som sopsäckar och tömde innehållet i sopbilen. Det måste ha varit väldoftande sopor.

Lavendel är så fint. Doftar gott, vacker färg och vacker speciellt i mängder.

Vissa inlägg har varit litet bättre och en del litet sämre. De som jag själv tycker att jag lyckats med är till exempel 21/4-12, 12/5-12, 107-12, 12/8-129/9-12, 17/9-12, 14/10-12, 23/9-12,21/1-13,3/3-13.

I väldigt många inlägg har jag visat sydda kläder. Och i ännu fler inlägg är det blommor och djur. Själv tycker jag att jag lyckats ta bättre kort numera och har också blivit mer intresserad. Förut kunde jag få lyktstolpar mitt i bilden och sådana missar.

En hel del inlägg har också handlat om resor. Nu då man (inte jag) inte klistrar in foton i album, är det något att gå tillbaka till och titta på. Det har varit resor ifrån det lilla Höör till det stora Kina


Jag har ju en väldigt liten läsekrets, men skulle ändå vilja lära mig mer om att behandla text och bild, kunna variera bakgrunder och ramar till exempel.
Men tills vidare fortsätter jag som förut. Jag lär mig nog något under vägen.

Malcesine

Vi började med ett besök i Sirmione. En gullig stad, som vi besökte för två år sedan, då vi var på bussresa till Gardasjön.

Men målet var Malcisene. Även där var vi för två år sedan och fastnade för staden med många trånga gränder.

Bilden som vi tog för två år sedan, fast här i kvällsljus, är den som är som huvudbild på bloggen.

...där små citroner gula växa uppå strand.. - nej, stora citroner säljas uti hamn.

Gardasjöns äldsta skepp Siora Veronica från 1926-27 (inte så lastgammalt?). Körde turer på sjön med turister.

Väldigt många av byar/städerna hade fästningar. Den här i Malcesine.

Litet blommar piggar alltid upp.

Att det ska vara så svårt med fikon. Här växte de som bara den - i gruset.

I vattnet precis intill husen, simmade rätt stora fiskar (Lavarello). Varför hade jag inte metspö med?

Mycket fint att titta på.

Och ännu mer.

Det var det sista om Italienresan. Vi hade väldigt trevligt och hade även tur med vädret. Sista övernattningen var i Tyskland och då hade vi frost på bilrutan.

Ute på andra sidan

Javisst kom vi ut igen efter en stunds mörker.
Då väntade slingriga vägar i flera timmar. Hårnålskurvor, bilister, motorcyklister och andra cyklister. Mycket att hålla uppsikt på.

Framåt kvällen var vi framme i Cavalese.

Först skulle vi titta på där Marcialongaloppet går. I min enfald har jag trott att Marcialonga var en plats. Inte alls. Det betyder ungefär "den långa marschen" ( 7 mil som "marscheras" på skidor ).
Men nu har jag sett både start och mål.

Här i Moena går starten.

Och här i Cavalese är målet.

Nu fanns inte minsta spår av skidlopp. Stora fält fulla med höstkrokus fanns istället.

Cavalese var litet gulligt. Utsikten från hotellet. Mysig säng vi sov i. Smala mysiga gator och torg.

Skidloppet går delvis genom byn. Det syns så smalt det är. Man åker så nära att man kan se in i husen medan man kör förbi.

Just i Italien var inte vår medhjälpare i bilen, riktigt på bettet. Hon föreslog små smala gator (knappt plats för en bil) och en gammal fallfärdig bro. Men vi kom rätt och jag tror att hon tänkte att vi skulle få se något pittoreskt också. Inte bara komma fram.

Dagen därpå åkte vi först till staden Garda vid Gardasjön.

Gardasjön ligger i norra Italien. Sjön är 51,9 km lång, 16,7 km bred och är som djupast 346 m. Mycket vattensporter på sjön. Fina promenadvägar runt och massor av små mysiga städer/byar.

I Garda kom vi en marknadsdag, så det var mycket folk och bilar.

Vi åkte vidare när vi suttit vid vattnet en stund.



Vi åkte högt upp i bergen på slingriga vägar till en vingård. Där hade vi bokat rum över natten. 

Mysigt inrett. Frukosten uppdukad på det långa skåpet.

Vi satt och provade viner och njöt av det fina vädret till sent på kvällen.

Litet närproducerade viner köpte vi förstås med hem. När vi dricker dem hemma - är de närproducerade då också?

 Nästa inlägg blir sista etappen på vår resa. Åter till Gardasjön.

Upp till toppen

Med kabinbana tog vi oss upp till toppen.

Höjden cirka 2200 m. Kebnekaise är 2104 m.

Vilka vyer. Man kände att man var högt uppe. Jag blir alltid döv då jag flyger. Även här blev jag halvdöv iallafall.

 

En hel del blommor fanns. Klöver, smörblomma, rölleka med flera. Samt lingon och blåbär. På bilden en ljusblå blomma, som jag inte vet namnet på. Jordtistel, Riddarsporre och som sagt blåbär.

Långt där nere låg husen.

En liten lila, som jag inte vet namnet på, ludna blåklockor, ljung och gentiana.

Vi gick ner. Det var bitvis brant och jag som är otränad, hade träningsvärk i flera dagar efter.

Vi hade strålande vackert väder, men litet snö fanns på några ställen.

En bit ner tog vi oss litet att äta och vilade benen en stund, för att sen fortsätta.

En vindpinad tall?

Vi fortsatte nerför, men sista biten tog vi kabinbanan gick till hotellet och satte vi oss i hotellets bubbelpool en stund, med utsikt över alptopparna.

Och så femrätters på det. Förrättsbuffe´, en soppa, fisk-eller kötträtt, ostbuffe´samt dessert. Kanske tur att vi inte stannade längre.

Nästa dag tog vi biltåg genom berget, istället för att köra runt.

Litet spännande. Man fick gå ur bilen och sitta i en vagn, medan bilen stod på annan vagn. Om det fanns en häst i hästkärran vet jag inte. Den fick iallafall inte sitta i tågkupe´.

Skulle vi komma ut på andra sidan? Det kommer i en fortsättning.

Resan till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner....

Vår resa till Italien, började med en helg i Malmö. Lek med barnbarnen och After Dark-show med syster och mamma.

Efter helgen, bar det iväg via Öresundsbron. Vad mycket havtornsbär på buskarna ut till bron!
I bilen mot Danmark var vi tre i bilen. Vilket var till stor hjälp. Hon visste bättre än vi själva vart vi skulle, när det blev backar, kurvor, trafikstockning och nästan när vi behövde äta. Själv sov hon i bilen så vi behövde inte kosta mat och logi på henne.

Genom Danmark och en del av Tyskland for vi tills vi stannade i Kunzell alldeles vid autobahn, men ändå på landet. Stall, gödselstack, hotell och kyrka helt nära varandra . Hotellet hette Zur Linde och var mysigt och fräscht. Inget knussel med portionerna heller. Redan då började jag fundera på vad det skulle innebära med all god mat.

Vi kom iväg tidigt dagen därpå. En hel del köer på autobahn och massor med lastbilar.

Framåt eftermiddagen var vi framme i Bad Gastein  i Österike. Hotellet Salzburger Hof var ett anrikt hotell, som stod klart 1907.
Väggarna var fulla med foton på kungligheter och andra kända personer, som hade bott där. Bland annat hade tydligen Albert Einstein sovit där på en soffa.
Jordgubbar och champagne väntade på rummet. Och en fin utsikt över alperna från balkongen.

På hotellet fanns bassänger, spa-behandlingar, solterasser och varje kväll femrättersmeny. Då tänkte jag en andra gång på var det skulle sluta. GI, LCHF och 5:2 - allt på en gång, då vi kom hem, fick bli lösningen.

Söta flickor i dirndl-klänningar i receptionen.

Byn hade massor av hotell och butiker och ett vattenfall. Allt inramat av alptoppar.

Dagen därpå tog vi oss till alpens topp. Men det sparar jag till imorgon. Med vyer och blommor.