En aktuell bok.

Först vill jag tacka för att så många skickat snälla kommentarer på mina fototema.
Och mer fototema lär det komma. Nu är det snart december med fler teman.


Nästa helg startar TV:s julkalender. I år ska det handla om Barna Hedenhös. Böckerna skrevs på 1950-talet av Bertil Almqvist.

Vår bok är tryckt 1956 (och på baksidan sår att boken kostade 4:85 inbunden)och handlar om när familjen Hedenhös åkte till Amerika. De byggde en flotte, Ur-tiki, och startade färden i Stockholm och hamnade i Urjork. Lätt som en plätt. Resan tog 93 dagar och de hade en osedvanlig tur med vädret. Litet regn, så de fick dricksvatten, annars sol. Kossan Mura gav mjölk och havet var fullt av fisk.

I Amerika träffade de på både bisonhjordar på prärien och indianer. Nu skriver man inte likadant som man gjorde 1956. Och därför har boken hamnat i blåsväder. 

Familjen Hedenhös bestod av pappa Ben, mamma Knota, barnen Sten och Flisa samt hunden Urax, hästen Hårfagre och kossan Mura.
I helgen läste jag boken för en fyraåring. Att döma av reaktionen, var de andra böckerna jag läste, Pinoccio och Pelle Svanslös, mycket roligare.
Vi får se om SVT kan tolka Barna Hedenhös på ett roligt sätt, så att dagens barn tycker om den.

Se det lilla

Jag har alltid varit fascinerad av miniatyrer.

En period var det populärt att göra tittskåp. Då fick man verkligen leva ut miniintresset.

De flesta tittskåp har jag gett bort, men dessa har jag på väggen i syrummet.

Ska föreställa ett utedass.

Allt blev inte till tittskåp, utan stannade vid ideér.



Här hade jag tänkt något med kaffetema. Serviserna  är väldigt små, speciellt den vita längst fram.'

Den ena kaffekannan är gjord av kopparmynt. Det fanns mycket sådant förr. Var nog inte tillåtet att använda mynt så egentligen.

Av allt det goda som man förtär
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är.
Den skingrar människans nycker,
den styrker kroppen, den liva själen,
den känns från hjässan - ja, ner i hälen.

Här hade jag tänkt mig något med - skor. De är inte heller så stora.

Och det här skulle bli ett badrum, kan man tänka. Badkaret är knappt 5 cm.

Kanhända blir det tittskåp av det här också - någon gång.

Tänk vad man kan hitta..

I helgen åker vi till Skåne. Var på vinden för att leta litet Lego. Det blir aldrig omodernt.
Vi hittade massor av böcker, spel och annat.

Muskelknutten He-man saknas i det här sköna gänget - Masters of the Universe. Den ena ruskigare än den andre.

Det här är också riktiga velourkillar. Starwars och Action Force tror jag. Men även sådana hårdföra killar kan bli sjuka. De hade allihop drabbats av samma åkomma på vinden. Varenda en hade tappat benen. Gummi blir sprött under årens lopp. Mannen tog sig an sjuklingarna och satte in ny ringmuskel på dem. Väl omplåstrade, kan de nu ge sig ut i strid igen.

En bokstavligt talat - en mjukis- eftersom han är gjord i slöjden. Men visst känns han igen? Pele´´.

Det här känns som en sundare lek. Playmobil, som liksom Lego är tidlöst.

Det fina piratskeppet har min man snickrat.

Att bo på vinden kan ha sina sidor. För några år sedan fick Sindy-dockorna komma ner. Mössen hade bitit en i kinden och bitit av ögonfransarna på en. Det var en fascinerande upplevelse, tyckte barnbarnet.

På tal om möss.....

De här leklådorna finns också kvar. Jag målade mössen Vims och Bums ur Askungen, på dem.

Till lådorna hörde ett skåp, som blev bemålade med Bamse och Lille Skutt.

Lille Skutt har fått en pratbubbla, av någon.

Idag läste jag i tidningen att man på Island firar sumardagurinn fyrsti idag.Man firar med parader, sportevenemang och annat kul. Enligt myten går det att spå väder denna dag.Om natten varit fryskall, blir sommaren varm.


Vi hade frost inatt....

Lekar - på skånska

 Det är inte bara leksaker man minns. Alla lekar.



Hoppa hopprep.
Det kunde man göra ensam.
Man kunde hoppa två med samma hopprep.
Man kunde hoppa långrep. Det engagerade hela skolgården.
 Man hade ett flera meter långt rep, två vevade och resten hoppade in. 
Antingen rätt (då repet kom uppifrån) eller avigt (då repet kom underifrån och det var litet svårare).
Man kunde också hoppa med två långrep - dubbelrep. Två vevade så repet blev som en elvisp. Litet svårare.

Kasta boll. Man kastade på husväggar eller på speciella bollplank. Och man hade olika svårighetsgrader. 
Kasta med en boll, två eller tre eller flera. För mig blev det inte mer än två bollar.
Man skulle också kasta efter ett visst schema "ettan", "tvåan" osv. Ettan var bara att kasta mot väggen och fånga. Sedan steg svårighetsgraden med klappar i luften , under knät, snurrar osv.
Varje vår köpte/fick man ett litet bollnät med tre bollar. Ljusblå, rosa och ljusgul. De var i gummi, men sämskskinnsmjuka. I slöjden fick man virka bollnät.

Ta-band, sa vi i Skåne. Med ett band gjorde man olika "figurer"  ("brevet", "vaggan", "fisken på fat" osv) och så fick någon "ta" dvs ta över figuren och göra en ny, som någon annan fick "ta".



Hoppa gummiband (fast det blev sedemera hoppa Twist). Ett långt gummiband som två personer stod i och en tredje hoppade. Även där var det olika svårighetsgrader.

 

Hulahularing eller rockring. Har försökt nu, men de måste vara mycket tyngre nu, för ringen bara ramlar ner på fötterna.

Man rörde sig alltså mycket. Alla var smala. Läsk fick man bara vid alldeles speciella tillfällen. Och då fick man dela med sin syster - 151,5 ml var. Rättvist måste det vara. Var man mer törstig, fick man dricka vatten. Det var hårda tider. 

Men det fanns även stillsamma lekar förstås.

Samla och byta bokmärken (fast i Malmö sa vi "stycken").  Glitter, änglar och babys var populära.
Man hade också anteckningsböcker, som man vek sidorna i, så det bildades fack. På det sättet kunde man byta bokmärken. Men det kunde också bli "bom". Det var spelets regler. 
Jag har gett bort mina bokmärken och bokmärkesalbum.

Servietter samlade man också. Ofta i en skokartong. De bytte man också. Allra finast var "rispappersservietter" - de var florstunna.
Serviettsamlingen finns inte heller kvar. 

-Eller kanske har jag börjat igen. Jag tycker om att köpa servietter med fina motiv. Inte alltid går de att passa in i dukningen.   



Och filmstjärnor förstås. Det har jag kvar en packe. Här är ett urval.

  

Och så skrev man verser i varandras poesiböcker.

Till exempel den här:

Flickor små, rara då
tusen riksdaler för två
Pojkar inte så dyra 
två öre för fyra. 


 

Leksaksmuseet

För många år sedan, då jag var på Leksaksmuseet i Stockholm, saknade jag en del av de leksaker som jag mindes från min barndom.



Peggy- och Gingerdockorna. De var inga damdockor utan flickor. De var väldigt vanliga och jag tror att Peggy hade litet högre status (=dyrare).
Det fanns massor av tillbehör, som peruker, kläder, skor, skridskor m.m. Det var vanliga kalaspresenter. Men man knåpade även ihop egna kläder.
Vi bredde ut filtar på gräsmattan sommartid och lekte med våra dockor. Där jag växte upp, fanns det massor av barn.
Vad pojkarna lekte minns jag inte. De fanns, för flera år senare dök de upp och då var dockleken förbi.

Det enda jag har kvar är en sko. Det fanns vita, röda och svarta om jag minns rätt. 
Jag har sett att man kan köpa begagnade dockor på nätet. Men jag nöjer míg med min sko.

Klippdockor, klippdockor, klippdockor! Man hade köpta, fådda och egengjorda. Leker barn med klippdockor numera?


En del plastleksaker minns jag och de fanns inte heller på Leksaksmuseet. De var väl för billiga och sköra och finns inte kvar.

En plaståsna med magnet i gommen. Det tillhörde en ring med magnet-"sten". Då man hade ringen på sig och närmade sig med handen, rörde sig åsnan, sträckte på halsen och vill komma åt handen. Jag minns att jag hade en illgrön.

Små trampsymaskiner i plast, bara 10-15 cm stora. Min var röd och gul. Den var ganska detaljrik, men gick förstås inte att sy på. Det fanns en utdragbar låda samt att man kunde snurra på handhjulet.

Detta är en bild jag tagit på nätet, men det var precis en sådan jag hade.

På påsken fick man hönor i plast. De var gula med röda ben eller röda med gula ben. Om man vände dem upp och ner, kunde man stoppa in godisägg. Och de ramlade inte ur, när man vände på hönorna. Men då man tryckte på hönans rygg, fällde hon ut vingarna och pluppade ut ett ägg. Det tyckte man var märkligt (även om man själv stoppat in ägget).

Magnethundar. De var små och av metall - en röd och en svart av skotte-ras. Man hade en på undersidan av en pappskiva och den andra på ovansidan. Då man rörde den undre, flyttade sig den övre. Också märkligt tyckte man.

Det fanns mjukplastpärlor, som man knäppte ihop halsband av. Till och med vuxna använde dem, då de fanns i alla färger till och med litet pärlemoraktiga. Min teckning visar ungefär hur de fungerade.

Plastband i många färger fanns, som man flätade nyckelringar av. Mest gjorde man fyrkantiga, men det gick även att få dem kantiga. Jag har sett att barn nu också flätar ihop något liknande.
På bilden är en mini, som är kvar i mitt leksaksmuseum.

De här plastbitarna gick också att bygga med. Precis samma  ide´har jag i trädgården, fast i betydligt större format. Man bygger ställningar för att lägga nät över jordgubbarna.

Mer leksaker skrev jag om 9 september 2012. Och jag har ännu mer. Så länge jag har plats, behåller jag mitt egna museum.

Leksaker

Min man har nyss snickrat en häst.

Den vita springaren främst är nygjord. Hästen bakom har nästan 40 år på nacken och är väl inriden. Dessemellan har han gjort några hästar till. Fogliga, hållbara raser.

Detta är Eva-Lott. Jag fick henne när jag var två år. Mina mostrar hade sytt en välfylld garderob till henne, som jag också har kvar.

Eva-Lott är en sköldpaddsdocka, som stod för tysk kvalitet. Trots detta har nu Eva-Lott långt framskriden benskörhet. Hon skulle behöva besöka en dockdoktor.
I Malmö fanns, då jag var liten, en dockdoktor som hette Augusta Kloo. Där kunde man lämna in trasiga dockor. Eva-Lott hade problem med ett ben redan på den tiden och fick det lagat. Dessutom gjorde hon en skönhetsoperation, får man nog anse det som. Hon fick blundögon och ögonfransar, som hon inte hade från början.
Ögonfransarna finns inte längre kvar, men det beror inte på sjukdom. Eva-Lott bor på vinden. Där finns det möss.

Detta är Bertil i all sin glans. Han är av något slags gummi. Känns ungefär som en läderboll.

Han var klädd i folkdräkt, när jag fick honom (gula byxor, vit skjorta, svart väst o mössa med röda band).

Dessutom lät han när man tryckte honom på magen, som en hundleksak. En pipande dalmas. Den förmågan har han förlorat. Ser ut som han förlorat något mer, men han har aldrig varit mer manlig än så här.

Min syster fick en likadan, som hette Olle. Våra morbröder hette Bertil och Olle.
Bertil är rätt välbehållen, med tanke på sin ålder. Han är bara litet skavd i "skinnet". Och den mjukhet, han hade en gång, är borta.

Den här dockan hette Lily och jag tror att det var en föregångare till Barbie. Hon har behållit sin fulländade kropp, men ett frisörbesök hade behövts. Dessutom har hon en besvärlig halsåkomma. Tappar lätt huvudet, bokstavligt talat.

Det här fina dockhuset, har min man också snickrat en gång. Möblemanget är mestadels från min barndom. Min man gjorde en flygel, som står högst upp, med speldosa i. Och i badrummet är badkar, tvättställ och toalettstol av porslin.

Synd bara, att ingen leker med detta längre.

Porslinsdockor

Jag har i hela mitt liv pysslat mycket. Jag har sytt, vävt, målat, arbetat med lera, batik m.m.

En period gjorde jag porslinsdockor.

Det här är en bra docka att börja med, eftersom hon/han har målade sovögon.

En kort beskrivning om hur man gör porslinsdockor:
Man gjuter huvud, halsbricka, armar och ben i gjutformar. Det finns en uppsjö av formar med olika ansiktsuttryck (glada ledsna förvånade).

Man häller flytande poslinsmassa (finns i flera hudfärger) i en form. Försiktigt så det inte blir ränder eller bubblor.

Låt vänta några minuter.  Därefter hälls porslinsmassan ut, men kvar i formen blir då ett tunt skal som stelnat något och därför blir kvar i formen.

Efter 30 - 100 minuter öppnar man formen, som är tvådelad och tar ut de gjutna delarna. De är nu fuktiga och litet mjuka och därmed lätta att skada.

Man skär med en skalpell bort överflödig porslinsmassa, skär skarvar jämna, samt skär ut två likadana hål för ögon. Samt ett större hål mitt i skallen för att kunna sätta dit ögon, ev tunga o tänder genom. Man skär också runt fingrar och tår så att det överflödiga putsas av.Och man gör hål i halsbrickan för att senare kunna sy den på en kropp.

Delarna får torka och bränns sedan i en speciell ugn i ca 700 grader.

Därefter kan man putsa ytterligare, men delarna är nu tåligare.
Och man målar t ex ögonbryn, mun, naglar osv. Om man målar litet fel, kan man med en fuktig tops ta bort och börja om.

När man är nöjd med målningen, bränns delarna igen i specialugnen.

Nu ska ögon sättas dit, vilket görs genom hålet i huvudet. Det finns många olika slags ögon att välja mellan. Även blundögon.
Man måste se till att dockan tittar lika med båda ögonen. Ögonen fixeras inuti med litet gips. Vill man och har gjort hål för munnen, kan man sätta in tänder och tunga.

Sedan klipper man till ögonfransar, som man klistrar fast.

Sedan syr man en kropp av tyg, som stoppas. 

Huvudet sätts fast i halsbrickan så att dockan kan vrida på huvudet. Sedan syr man på halsbrickan med huvudet påsatt. Samt ben och armar. 

Därefter peruk, vilket också finns i alla möjliga sorter.

Sedan är dockan färdig utom kläderna. Klädseln har cirkulerat i huvudet under hela tillverkningsproceduren förstås. Dockan kläs i de fina kläder man sytt och sedan är hon klar. 

Detta är också en enkel docka, som har målade sovögon. Här klippte jag av mitt eget hår och satte på istället för peruk.

Den här dockan ser litet sorgsen ut och undra på det. Hon fick en transportskada i halsen. Sprickan syns och jag har inte kunnat laga den finare.

Den här...

Och den här är mina egna favoriter.

Men andra som ser dockorna, fastnar mer för denna. Men det är nog inte dockan, utan kläder, som är mer arbetade.

Många blir väldigt bitna och startar direkt med en ny docka. Jag har sett sådana hem med dockbarn i porslin överallt.
Jag har gjort dessa dockor, samt tre till som jag gett bort. Det är ju absolut inga lekdockor. Det var väldigt roligt att göra dem och de är söta att titta på.Nu står de bara på en hylla och samlar damm.

Våren är inte riktigt här än

Nu har vi haft några riktigt fina dagar, men idag är det kallt igen.
Jag spanar efter Tussilago och utslagna blåsippor, men har fortfarande inte hittat några. Bara stora blåsippsknoppar.

Men blommande krokus finns.

Igår eftermiddag föddes den här. Inte vid spisen utan vid symaskinen. 

Han ska få komma till barnbarnet. Får se om det blir dockvagnen eller garaget för honom. (Med tanke på att stora intresset är bilar)